Jag minns knappt hur man gör längre, när man skriver menar jag. Orden fastnar, kommer fel eller inte alls. Det är så mycket "livet" som ligger mellan mig och tangenterna. Livet är inte dåligt. Inte alls. Make, familj, släkt, vänner, katt, fast jobb...
Men jag har begränsat mig själv så mycket att jag undrar om det finns något kvar som är Åsa. Hon känns som en avlägsen vän som jag glömt att hålla kontakten med. Åsa, var tog du vägen? När släppte jag taget om dig?

När blev jag en sådan som man borde vara istället för en sådan som jag är?
Jag orkar inte, vill inte! Jag vill bara släppa henne lös. Åsa!

Man måste göra rätt, tänka rätt, säga rätt! Hela tiden. Anpassa sig...
Vara unik och sig själv men inom samhällets korrekt RAKA RAMAR!!!!!!! var den du är, säg det du vill men våga dig inte utanför ramarna för då avrättar vi dig!!!
Eller?

Ska jag stryka det sista? Kommer någon tycka att man inte får skriva så, säga så, tänka så? Radera radera radera radera RADERA VARJE UNIK TANKE och tänk på din medmänniska!

Jag orkar inte!!! Jag orkar inte!!! Men jag orkar samtidigt inte att inte orka. Jag vill inte lägga mig ner och ge upp men ibland undrar jag om det inte kommer hända ändå hur mycket jag än står emot.
Det är bara svaga som ger upp. Gillar du inte läget? Nej men gör något åt det, skärp dig!!! Så jag gör det, jag orkar lite till...
jag orkar för att jag har ju ett bra liv... make, familj, släkt, vänner, katt, fast jobb...
Jag orkar för att jag faktiskt vill orka. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag ler, jag ler, jag ler, jag ler!!!!

Min bok sitter där, fastklistrad inom mig. Bakom revbenen... Jag ska ta fram den. Jag ska. jag ska!JAG SKAJAGSKASJAHSKAJAGSKA men orden fastnar, kommer fel eller inte alls...

Älskade kaos

Vet ni?  På mitt köksbord där jag försöker skriva dagens inköpslista, som dagen till ära är extra lång då allt är slut eftersom den tjugofemte tydligen kom mycket senare än vanligt, ligger, förrutom dagens tidning jag ännu inte hunnit läst,  alltifrån cykelhjälm,  strumpor (rena! det finns en gräns) vattenflaskor, kaffekoppar, påsklämmor, nagelfil, borste och ungefär lika mycket till jag inte kan rabbla upp eftersom jag inte har tid att skriva hur länge som helst då jag ska åka och handla. Ibland gör vi ett ryck och storstädar och efteråt, när allt glänser och inget luktar skumt,  klappar vi varandra på axeln och säger bra gjort låt oss nu aldrig stöka till igen och varje gång tror vi på den lögnen och nu sitter vi här igen, eller jag sitter, övriga familjen sover, eller är på jobbet eller på väg till skolan eller trakasserar grannen eller ligger under köksbordet och suckar. Ja, de sistnämnda är de hårigare familjemedlemmarna men det förstod ni nog. Men var vill jag komma? Nu har jag glömt var jag ville komma... Nu måste jag ta min långa inköpslista och skynda mig till affären men först måste jag byta om för jag har nattlinne på mig, och visst det borde inte vara ett problem, jag har varit i affären i nattlinne förut men det är en annan historia. Hjälp,  om en halvtimme ska jag byta tvätt i tvättstugan, var tog tiden vägen? Jo, just jag skulle skriva inköpslista med bland annat mer tvättmedel då jag upptäckte det var slut... Hur ska jag ens avsluta detta blogginlägg? Jag gör det sen...

Somewhere over the rainbow...

Somewhere over the rainbow
Skies are blue,
And the dreams that you dare to dream
Really do come true.
Someday I'll wish upon a star And wake up where the clouds are far
Behind me.
Where troubles melt like lemon drops
Away above the chimney tops
That's where you'll find me.

Det här är nog min favoritsång i hela världen...

Bokskrivandet

Det har snart gått ett år sedan jag på fullaste allvar bestämde mig; jag skulle skriva den där boken jag alltid drömt om.

Foto från Heavens Door där jag brukar skriva ibland.

Hur har det gått då kanske ni undrar?  Jo då, tackar som frågar. Det går framåt. Det tar en faslig tid och jag känner snart att det inte räcker med att det bara går framåt, lite tempo skulle också vara önskvärt. Jag vet sedan studietiden att deadline är effektivt. Blod svett och tårar har tagit mig genom många inlämningar. Ångest är något jag känner väl till.

Jag borde kanske tillsätta lite studiepress på mitt skrivande? Deadline, fasta rutiner och en nypa ångest borde få mig att ro detta i land inom rimlig framtid?

Svamp och terräng

Vi drog iväg.

Första biten vi sprang var hemsk och jag flåsade och hade svårt att andas. Sen gick joggandet (lunkandet) riktigt bra. Det var mer terräng än stigar men vi tog oss fram. Efter lite klagande (från mitt håll) om bromsar, mygg och flugor snubblade vi över GULD!  Jag drog av mig min extra tröja, knöt den och använde som påse.

Nu efter ungefär åtta km i skog och terräng förtjänar vi lite kaffe och kantarellsmörgås...

Träna?

Vill inte!

Ska springa.

Tar emot...

Skriver mer sen

Kanske

En liten bit verklighet att handskas med...

Ibland knackar verkligheten på dörren och stör den idylliska sommardrömmen. Verkligheten säger; "nu har du haft semester tillräckligt länge, dags att vakna upp."
Man blir bryskt uppryckt och medveten om ens litenhet. Mer än någonsin förr klamrar man sig fast vid hoppet och vid tron.

När en ny situation, som ingen valt, uppstår då får man ställa om.
Anpassa sig.
Hitta de nya ljuspunkterna.
Perspektiven blir annorlunda.
Ett steg i taget.