Jag minns knappt hur man gör längre, när man skriver menar jag. Orden fastnar, kommer fel eller inte alls. Det är så mycket "livet" som ligger mellan mig och tangenterna. Livet är inte dåligt. Inte alls. Make, familj, släkt, vänner, katt, fast jobb...
Men jag har begränsat mig själv så mycket att jag undrar om det finns något kvar som är Åsa. Hon känns som en avlägsen vän som jag glömt att hålla kontakten med. Åsa, var tog du vägen? När släppte jag taget om dig?

När blev jag en sådan som man borde vara istället för en sådan som jag är?
Jag orkar inte, vill inte! Jag vill bara släppa henne lös. Åsa!

Man måste göra rätt, tänka rätt, säga rätt! Hela tiden. Anpassa sig...
Vara unik och sig själv men inom samhällets korrekt RAKA RAMAR!!!!!!! var den du är, säg det du vill men våga dig inte utanför ramarna för då avrättar vi dig!!!
Eller?

Ska jag stryka det sista? Kommer någon tycka att man inte får skriva så, säga så, tänka så? Radera radera radera radera RADERA VARJE UNIK TANKE och tänk på din medmänniska!

Jag orkar inte!!! Jag orkar inte!!! Men jag orkar samtidigt inte att inte orka. Jag vill inte lägga mig ner och ge upp men ibland undrar jag om det inte kommer hända ändå hur mycket jag än står emot.
Det är bara svaga som ger upp. Gillar du inte läget? Nej men gör något åt det, skärp dig!!! Så jag gör det, jag orkar lite till...
jag orkar för att jag har ju ett bra liv... make, familj, släkt, vänner, katt, fast jobb...
Jag orkar för att jag faktiskt vill orka. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag ler, jag ler, jag ler, jag ler!!!!

Min bok sitter där, fastklistrad inom mig. Bakom revbenen... Jag ska ta fram den. Jag ska. jag ska!JAG SKAJAGSKASJAHSKAJAGSKA men orden fastnar, kommer fel eller inte alls...