FEM KILOMETER!!!

Eftersom "grisrundan" närmar sig (mindre än två veckor kvar) behövde vi känna på hur mycket vi orkade att springa. I år är det längsta vi sprungit utan paus två kilometer. Vi trampade ut till Karlslundsskogarna (efter vi cyklat till Marieberg tur och retur) för att testa oss fram på 5-kilometers spåret. Jag var inställd på minst två pauser men jag hade bestämt att jag skulle springa halva sträckan innan första pausen.

Vi tassade iväg!

Som jag skrivit tidigare är första sträckan fruktansvärd. Varje gång utan undantag ångrar jag mig under de första tio metrarna. Paniken slår till och jag vill bara HEM, lägga mig och frossa chips under en filt i soffan. Jag flåsar, hostar och kroppen gör ont. Brösten skumpar och tårna klämmer. Allt som kan kännas fel gör det.
Sen släpper det!
Andningen kommer igång och hittar en rytm tillsammans med benen. Det går fortfarande sakta men jag tar mig fram! När P sa att vi sprungit halvvägs kände jag inte för att pausa. Kanske när vi sprungit tre kilometer? Helt plötsligt hade vi klarat tre och halv kilometer och då ville jag absolut inte pausa. Det var ju bara ynka en och en halv kilometer kvar. Vi blev omsprungna, det blev vi, men vi sprang ifall om de gående. När jag kunde sniffa målgången hörde jag ett flåsande i nacken. Skulle jag bli omsprungen en sista gång? Nej inte så nära mål. Jag ökade. Löparen bakom mig lät trött. Jag tog ut stegen lite till, armarna svängde. Flåslöparen bakom mig kom närmare, jag ökade lite till. Hon accelererade och kom om mig. Nej det här duger inte tänkte jag. Jag ökade och la mig precis bakom henne, undrar om hon tyckte det var obehagligt med min varma andedräkt i sin nacke? Hon ökade ännu mer men jag gladdes åt att hennes andning lät högre än min så jag brydde mig inte längre att jag låg bakom. Hon kom före mig i mål men jag gav henne en match i spurten och det är det som räknas!

#kännermigsomenvinnare