Sökare

lördag 25 april 2015

Att klara av mer än man tror

För en vecka sedan sprang vi som jag skrev om fem kilometer och det kändes helt underbart att faktiskt ha klarat av det. Nu har det gått en vecka när vi inte tränat och idag skulle vi försöka oss på sju kilometer. Eftersom det inte finns en sträcka som är exakt den sträckan i Karlslund där vi springer valde vi milen. Vi skulle se om vi fixade sju och sen planerade vi att gå de sista tre.

Den första kilometern kändes segt. Vi sprang men jag kände mig inte riktigt i toppform. Det lossade efter två och tydligen sprang vi den snabbaste kilometern under trean. Jag var inställd på att kanske vila efter fem kilometer och sedan springa två till efter vilan men när vi klarat sex kilometer så förstod vi att vi skulle klara allt. Alltså inte bara sju utan hela milen.

När sju kilometer OCH en uppförsbacke var avklarad kände jag bara ett stort leende i mitt ansikte. Wow! Åttan och nian gick långsamt och sista kilometern gjorde vi på ren vilja! Men... VI SPRANG EN MIL! Vi gick inte ett enda steg! 

Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv sprungit en mil, har inte haft det som mål och aldrig trott att det varit möjligt!

#kännermigsomenvinnare

måndag 20 april 2015

Doften av mitt tidigare ungkarlsliv

Nu doftar det curry här hemma! Till lunch blev det idag fiskpinnar och currymakaroner. En rätt jag ofta lagade under min ungkarlsperiod. Curry var den enda kryddan jag hade hemma! Nu har vi så många kryddor att de inte ens får plats, flera av dessa kryddor har jag ingen aning om vad de passar till, men curry passar till precis allt! Någon dag ska jag nog laga mina currypannkakor med chilisås. Nu blev ni allt sugna va?

Smaklig spis på er alla lunchare där ute



söndag 19 april 2015

FEM KILOMETER!!!

Eftersom "grisrundan" närmar sig (mindre än två veckor kvar) behövde vi känna på hur mycket vi orkade att springa. I år är det längsta vi sprungit utan paus två kilometer. Vi trampade ut till Karlslundsskogarna (efter vi cyklat till Marieberg tur och retur) för att testa oss fram på 5-kilometers spåret. Jag var inställd på minst två pauser men jag hade bestämt att jag skulle springa halva sträckan innan första pausen.

Vi tassade iväg!

Som jag skrivit tidigare är första sträckan fruktansvärd. Varje gång utan undantag ångrar jag mig under de första tio metrarna. Paniken slår till och jag vill bara HEM, lägga mig och frossa chips under en filt i soffan. Jag flåsar, hostar och kroppen gör ont. Brösten skumpar och tårna klämmer. Allt som kan kännas fel gör det.
Sen släpper det!
Andningen kommer igång och hittar en rytm tillsammans med benen. Det går fortfarande sakta men jag tar mig fram! När P sa att vi sprungit halvvägs kände jag inte för att pausa. Kanske när vi sprungit tre kilometer? Helt plötsligt hade vi klarat tre och halv kilometer och då ville jag absolut inte pausa. Det var ju bara ynka en och en halv kilometer kvar. Vi blev omsprungna, det blev vi, men vi sprang ifall om de gående. När jag kunde sniffa målgången hörde jag ett flåsande i nacken. Skulle jag bli omsprungen en sista gång? Nej inte så nära mål. Jag ökade. Löparen bakom mig lät trött. Jag tog ut stegen lite till, armarna svängde. Flåslöparen bakom mig kom närmare, jag ökade lite till. Hon accelererade och kom om mig. Nej det här duger inte tänkte jag. Jag ökade och la mig precis bakom henne, undrar om hon tyckte det var obehagligt med min varma andedräkt i sin nacke? Hon ökade ännu mer men jag gladdes åt att hennes andning lät högre än min så jag brydde mig inte längre att jag låg bakom. Hon kom före mig i mål men jag gav henne en match i spurten och det är det som räknas!

#kännermigsomenvinnare 




torsdag 16 april 2015

BÖCKER, Fem söker(finner) en skatt, och Läckberg!

Jag älskar att läsa böcker! Jag känner mig nästan naken om jag inte har en bok med mig. Att lägga sig på kvällen utan en bok känns så fel! Det spelar ingen roll om jag är så trött att jag somnar innan huvudet nått kudden, boken SKA ligga där annars blir det inte bra!

När jag var liten plöjde jag FEM-böckerna, Tvillingarna och en massa annat från Wahlströms. Vissa böcker var så lättläste att jag kunde ta mig genom två på en dag. Tre om jag absolut inte hade något annat inplanerat den dagen.

Bokreor måste jag besöka i omgånger, böcker är så tunga att bära. På loppisar letar jag upp bokhyllorna först. Ja, jag älskar att läsa!

Min mamma läste FEM-böckerna i sin ungdom och hade till min stora lycka sparat alla böckerna i den serien. När hon tipsade mig om den första boken var jag fast!!! Att dessutom veta att HELA serien fanns hemma i vår bokhylla, ja det var lycka på riktigt. Det fanns en skatt hemma hos oss! WOW!

Ett roligt minne från vuxentiden var när jag "upptäckte" Camilla Läckbergs böcker. Jag köpte en tidning som hade med en pocketbok som gåva. Predikanten hette den och jag tyckte den verkade spännande. Ganska snabbt var jag fast i boken men när slutet kom tyckte jag att författaren missat några bitar, varför fick man till exempel inte veta hur det gick med systern Anna?  Läste på baksidan att boken var en del i en serie och att det här var del två. Isprinsessan var den första. Något klickade till i minnet. Isprinsessan? Kände jag inte igen det? Jag började rota i min bokhylla och hittade en bok jag gömt bakom de andra på grund av
De nytryckta har ett annat omslag,  hm.. undrar varför?
det hemska omslaget. En naken kvinna i ett badkar, man kunde till och med skymta hela alltet. Jag var för pryd för att ha den boken (som också var en gåva från en veckotidning) framme. Men att upptäcka att jag redan ägde boken gav en lyckokänsla likt att finna en skatt, ungefär samma som när jag fick veta att alla FEM-böckerna fanns i bokhyllan. Det som var så underbart var att det inte slutade där. En tid senare bad min mamma mig kolla genom en boklåda hon ropat in aktion, jag skulle kolla om där fanns något jag ville ha. Och där ligger BOK NUMMER TRE i Läckbergs serie. Inbunden och fin. Jag skrek rakt ut! Sen dess har jag varit fast! Jag bara måste fortsätta följa Erica och Patrik, det känns nästan som om jag känner dem!






onsdag 15 april 2015

Grisrunda. Ny utmaning

Trappan som jag skrev om tidigare är en utmaning jag jobbar på. Har fixat tre varv som sagt och planer på att ta ett fjärde vid nästa tillfälle ända till jag klarar av tio.

Nåväl, jag har en till utmaning. Jag såg den i Nerikes Allehanda och skrattade en stund till jag kom på att det där kanske skulle kunna vara kul. En GRISRUNDA på 7 kilometer!!!

Bilden hämtad från NA.se


Terränglöpning i backar, vatten och lerpölar. Visst låter det kul!?

Jag skickade iväg ett sms till maken direkt, detta är inget jag vill utsätta mig för ensam.

Loppet är på lördag om två veckor, den 2a maj! Jag har lite ont om tid så nu gäller det hårda tag för att komma i form. Vädret idag är till min fördel. Regn och rusk passar perfekt när vi ska springa i backarna, åh vad jag hoppas att de är ordentligt leriga!

Eftersom jag har så kort om tid bokade jag dessutom in ett spinningspass innan. DET är däremot något jag INTE ser fram emot... Att gå till gymmet tar emot, rejält! Jag är medlem på ett gym där alla är unga i kombination med vältränade. VAR finns gymmet för 30 plussare med muffinsmagar? Hittelön till den som kan finna detta gym!

Eftersom jag inte tillhör gänget ung&vältränad så kommer jag som vanligt få smyga in i spinningsalen, försöka ställa in rätt höjd på cykel och sen sitta där ensam och trampa, svettig, småtjock och gammal medan de unga&vältränade sitter och fnissar, dricker bubbel och trampar i samma takt med långa välsvarvade ben…

Vad gör man inte för att komma i form?
Gris-rejs here I come!!!